Helst av allt ville jag flytta hem till min mormor, då hon levde i Upplands Väsby men myndigheter och all annan propaganda tyckte hon var alldeles för gammal för att ta sig an mig. Min syster som då var 17 år hade redan flyttat hemifrån under den här tiden och bodde redan i Märsta. Men jag ville absolut inte hamna där!

Flyttade iallafall hem till min farbror och hans familj! Fick börja i en ny klass i en ny skola, och allt var bara en mardröm! Det enda jag hade i huvudet var "hur kunde jag ha ändrat det som hände, varför skulle jag ha den där cykeln?" VARFÖR HÖLL JAG TIDEN DEN DAGEN?! Om jag bara hade kommit 5 minuter senare så hade vi aldrig mött honom, eller kanske ens åkt!

Kommer aldrig glömma den dagen då jag skulle börja min första dag i den nya skolan, ville absolut inte gå själv så min farbror fick följa med mig. Tyckte även att det var så pinsamt eftersom jag egentligen skulle ha börjat sexan, men då jag låg så länge på sjukhuset var jag tvungen att gå om femman. "Så det här skulle bli mitt nya liv, kommer jag ihåg att jag tänkte".

Sen gick det bara utför, hamnade i fel gäng, bråkade med lärarna, stal bilar och genomgick även min allra första fylla i 13 års åldern och kände att detta skulle bli min tröst...

1984 var jag 16 år och det skulle vara diskotek på gymnasiet och vi  drack som vanligt (var ju liksom varje helg, som man söp till). På vägen dit mötte vi ett gäng "rosersbergare" och likaväl som jag hade dom också gått på Ekilla. Vi börjar tjaffsa vilket till slut leder till slagsmål varpå polarn till mig blir livrädd och springer iväg och ska hämta hjälp! När han kommer tillbaka har han med sig ett helt gäng! En av dom äldre polarna till mig som kommer dit försöker stoppa bråket mellan oss! Då får han ett knivhugg utav en av killarna från "rosersbergarna" och han dör på plats mitt framför våra ögon! Helvete vad var det som hände?! Såg att han föll handlöst och vi börjar veva mot resten av gänget från Rosersberg! Tiden stod stilla för helt plöstligt var både ambulans och poliser där! Polisen griper han som knivhögg min kompis, och vi förstod aldrig att han dog på plats då! När slagsmålet var över hoppade vi på första bästa tåg till löwet för att invänta ödet om våran kompis! DÅ kom smällen! Han var död!!! FAN FAN FAN var allt som gick i huvudet och i ilskans hetta över att detta hade hänt drar vi till Rosersberg och vandaliserar allt vi ser!

Samma natt blir min farbror morfar första gången och samtidigt blir jag plockad av polisen hemma.

Det var då min farbror bestämde sig för att han ej längre orkade med mig och på måndagen hamnar jag på fosterhem..

Vi skulle åka till Täby och köpa mig en cykel. Hade önskat mig en med tio växlar.

Jag vaknade redan klockan åtta den morgonen och vi hade bestämt att vi skulle åka vid tio. Rastlös som jag var som barn orkade jag inte vänta och ville gå ut till kompisarna för att leka. Pappa ropar på mig när jag är på väg ut genom dörren att jag ska vara hemma prick tio annars skulle det inte bli någon cykel.

Och för en gångs skull kom jag i tid, vilket jag idag ångrar för då hade dom nog varit i livet nu!

När jag kommer hem står mamma och pappa klara innanför dörren väntandes och bägge två blev förvånade att jag lyssnade, men så är det väl när pojke i 11-årsåldern äntligen skulle få cykeln man gått och drömt om.

Vi satte oss i bilen, jag därbak, pappa vid ratten och mamma satt på passagerarsätet. Kommer ut ifrån våran parkering i Upplands Väsby körandes mot Täby.

Vi kör den gamla vägen kommer jag ihåg och det var diskutioner om huruvida jag skulle sköta mig kring den nya cykeln, då jag var en en expert på att lyckas ha sönder mina saker.

Halvvägs till Täby så möter vi en rattfull bilist, jag hör pappa yttra sig om hur han kör och efter det minns jag ingenting förrän 3 veckor senare när jag vaknar upp på sjukhuset och frågar efter mamma och pappa. Det första jag får till svar är att dom är på ett annat sjukhus! Min mamma hade avlidit på en gång, men min pappa avlider av sviterna av olyckan dagen efter. Utav smällen åkte mina föräldrars stolar upp och jag ramla in under stolarna och på vägen ner kläms jag fast! Turen var att jag inte hamnade med mitt huvud under, utan mitt lårben krossades och höften på vänster sida sprack + att jag fick en spricka i ryggraden!

Så att vakna upp i en gipsvagga helt ovetandes om vad som egentligen hade hänt, mötte jag mina farbröders, fasters och min storasysters ledsna blickar började jag smått förstå att det var något allvarligt som hänt.

Sakta började dom förklara för mig att mina föräldrar ej längre var i livet. Chocken satte in men tårarna höll jag inom mig, då jag alltid haft svårt att gråta.

Under sjukhusvistelsen som varade i ca 3 och en halv månad började psykologer och diverse läkare att prata om en helt ny familj ~bort från stockholm~

Min pappas bror som inte var så mycket äldre än min pappa och som dessutom hade barn i min ålder tog sig an mig efter att ha blivit fly förbannad över att helt överge mig, precis som han hade lovat min pappa en gång då min pappa alltid egentligen hade haft en tendens till att vara en olycksfågel. Det var som om han visste att han inte skulle bli gammal och grå. Jag var både upprörd och ledsen över att jag skulle behöva få lämna mitt hem, allt kändes så overkligt!