Vi skulle åka till Täby och köpa mig en cykel. Hade önskat mig en med tio växlar.

Jag vaknade redan klockan åtta den morgonen och vi hade bestämt att vi skulle åka vid tio. Rastlös som jag var som barn orkade jag inte vänta och ville gå ut till kompisarna för att leka. Pappa ropar på mig när jag är på väg ut genom dörren att jag ska vara hemma prick tio annars skulle det inte bli någon cykel.

Och för en gångs skull kom jag i tid, vilket jag idag ångrar för då hade dom nog varit i livet nu!

När jag kommer hem står mamma och pappa klara innanför dörren väntandes och bägge två blev förvånade att jag lyssnade, men så är det väl när pojke i 11-årsåldern äntligen skulle få cykeln man gått och drömt om.

Vi satte oss i bilen, jag därbak, pappa vid ratten och mamma satt på passagerarsätet. Kommer ut ifrån våran parkering i Upplands Väsby körandes mot Täby.

Vi kör den gamla vägen kommer jag ihåg och det var diskutioner om huruvida jag skulle sköta mig kring den nya cykeln, då jag var en en expert på att lyckas ha sönder mina saker.

Halvvägs till Täby så möter vi en rattfull bilist, jag hör pappa yttra sig om hur han kör och efter det minns jag ingenting förrän 3 veckor senare när jag vaknar upp på sjukhuset och frågar efter mamma och pappa. Det första jag får till svar är att dom är på ett annat sjukhus! Min mamma hade avlidit på en gång, men min pappa avlider av sviterna av olyckan dagen efter. Utav smällen åkte mina föräldrars stolar upp och jag ramla in under stolarna och på vägen ner kläms jag fast! Turen var att jag inte hamnade med mitt huvud under, utan mitt lårben krossades och höften på vänster sida sprack + att jag fick en spricka i ryggraden!

Så att vakna upp i en gipsvagga helt ovetandes om vad som egentligen hade hänt, mötte jag mina farbröders, fasters och min storasysters ledsna blickar började jag smått förstå att det var något allvarligt som hänt.

Sakta började dom förklara för mig att mina föräldrar ej längre var i livet. Chocken satte in men tårarna höll jag inom mig, då jag alltid haft svårt att gråta.

Under sjukhusvistelsen som varade i ca 3 och en halv månad började psykologer och diverse läkare att prata om en helt ny familj ~bort från stockholm~

Min pappas bror som inte var så mycket äldre än min pappa och som dessutom hade barn i min ålder tog sig an mig efter att ha blivit fly förbannad över att helt överge mig, precis som han hade lovat min pappa en gång då min pappa alltid egentligen hade haft en tendens till att vara en olycksfågel. Det var som om han visste att han inte skulle bli gammal och grå. Jag var både upprörd och ledsen över att jag skulle behöva få lämna mitt hem, allt kändes så overkligt!